Ett år har gått, ett år av stor saknad. År 2013 var otroligt turbulent på flera olika plan och hur jag klarade av det kan jag tacka underbara vänner och familj för som funnits där för mig och stöttat när det varit som jobbigast. Jag tror även att du fanns med där på ett hörn och stöttade.
Ett år har gått vilket inneburit att vi alla firat våra första födelsedagar utan dig. Jag saknade dig extra mycket på min och din födelsedag, att få servera dig din favorit äppelpaj och dina favoritbullar som du pratade så mycket om.
Pappa, jag tog förra året examen. Äntligen var jag klar och att du inte var vid min sida den dagen gjorde mig otroligt ledsen, du som stöttat mig otroligt mycket i mina studier och peppar när det varit intensivt. Alla Helgona, jag som så många gånger följt med mamma till mormor och morfars grav och satt dit ljus. Jag har inte känt så mycket under de stunderna. Alla Helgona förknippar jag mer med "bus eller godis" och maskerad. Förra året ändrades det. Jag åkte till din minnesplats pappa sent en eftermiddag och hade hela bilfärden en klump i magen. Denna dagen förändrade min syn på Alla Helgona, det lekfulla synsättet på dagen vart denna dag förvandlad till sorgens dag. Men det är en dag när vi hedrar dem som oss saknas.
Sen julafton, en jul utan snö, kanske var det du som hade ett finger med i spelet du som avskydde vintern ;) Men jag förstår dig, jag led med dig varje vinter. Din undernärda kropp som med dålig blodcirkulation gjorde att du ständigt frös. Det vart en ond cirkel då det går åt så mycket energi när man fryser så allt du åt förbrändes direkt. Haha, man fick alltid en lika stor chock när man skulle kliva in i din bil på vintern, det var som att kliva in i en bastu :P Men jag sa sällan någonting för jag visste i vilket stort behov du var av den värmen för att ditt hjärta skulle orka hålla igång kroppen. Julaftonen vart annorlunda år 2013, jag hade magsjuka och det vart inte lika jobbigt känslomässigt som det skulle ha blivit om jag firat hos farmor. Att få se de andra med sina pappor och jag och Christoffer utan. Jag och mamma åkte iaf till din minnesplats och lämnade blommor och tände ljus. Detta är något som jag gjort varje högtid, jag och Christoffer har även åkt dit och tänt ljus de gånger vi saknat dig så otroligt mycket. Att få åka dit och sitta ner där vi spred ut askan är rogivande och det är bara där jag kan slappna av sörja.
Det som gör mig så ledsen i det hela är all kritik jag fått kring sörjandes av din bortgång. Jag fick redan två veckor efter din bortgång höra att det är dags att gå vidare. Sen har detta följt mig under hela detta året, senast i november fick jag höra att nu var det väl ändå dags att gå vidare och sluta sörja för det har ju gått ett år. Det hade då gått tio månader, och då jag inte fick tid att sörja och bearbeta det som hänt där i januari pga att skolan inte ville ge mig en veckas ledigt i samband med hans bortgång så åkte skyddsmuren upp. Examensarbetet tog otroligt mycket tid och energi och jag valde att jobba extra på BB samt bakade tårtor, jag valde helt enkelt att sysselsätta mig till tusen så jag inte skulle behöva tänka på vad som hänt. Så det var först till hösten som jag kunde börja bearbeta på riktigt. Det intressanta är att jag knappt visat något utåt, jag har hållit det för mig själv och endast berättat om vad som hänt när folk bett om det. Jag önska att människor kunde tänka sig för innan de öppnade munnen med sina dumma kommentarer, för många vet inte hur mitt år sett ut. Jag har alltid varit pappas flicka och att förlora en förälder är inte lätt. De som uttryckt de dumma kommentarerna är sådana som inte förlorat någon förälder, så allt jag tänker när de uttrycker sig är att vi får väl se hur lång tid du behöver när du förlorar en nära anhörig. Jag tänker dock inte göra som dem, utan istället låtande bearbeta och ge dem den tiden de behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar