Idag när jag lämnat barnen på dagis och cyklade i ilfart till bussen så tänkte jag på hur nära det är mellan skratt och gråt. Det är bara en hårsmåns fin linje emellan dem. Jag minns en gång när jag skulle hjälpa en kompis att flytta. Jag kånkade och bar kartonger och möbler en hel dag och var mot slutet av dagen helt slut. Någon i gänget sa något kul och jag som är världens flams fia skrattade så klart rätt ut, men så helt plötsligt vände det och jag började gråta. Det var helt sjukt, jag har aldrig varit med om något liknande förut, det var riktigt obehagligt.
Anledningen till att jag var och tänka på detta i morse var för att jag hela morgonen bitit ihop för att inte falla i gråt. Men på bussen gick det inte längre.. Helt jäkla otroligt att man inte kan prata med folk om detta när jag känner innerst inne att jag verkligen behöver det för det håller på att äta upp mig allt det här. Nej, istället biter jag ihop och låtsats som ingenting utåt tills det inte går att hålla emot längre, och idag brast det som sagt var både på bussen, på jobbet och hemma. Jag tänkte skriva "Vilken tur att jag har min älskade lillasyster som jag kan prata med". Men saken är den att jag är lyckligt lottad som har så många fler som finns där för mig, men man vill inte besvära och bara prata en massa tråkigheter hela tiden, men jag kanske ska skriva JAG istället för MAN. Själv har jag inte dem kraven på andra, andra får mer än gärna prata om sina problem med mig och jag finns ALLTID här för andra, mina nära och kära får ringa dag som natt om det är så, och ingen av er ska känna att ni belastar mig För det är den här egenskapen jag tycker om med mig själv. Men varför kan jag inte låta andra finnas där för mig?
Idag på jobbet var det inte bara gråt, den bestod faktiskt till största delen av en massa flams då både jag och Ulrika var sjukt övertrötta och hjärnan var helt bortkopplad. Jag njöt av varje sekund, för jag kände att "det här är JAG, gud vad jag har saknat mig själv, den glada, positiva och spralliga Patricia". Jag känner inte igen mig själv längre och det gör mig så himla ledsen. Jag vill inte vara så här längre..! Jag vill vara mig själv igen!! Men samtidigt går jag, familjen och några av mina vänner igenom otroligt känslomässigt jobbiga saker just nu, och man kan inte alltid vara på topp jämt, även om det är det kravet jag alltid har på mig själv. Dock lyser sanningen igenom, oavsett om jag vill eller inte.
Men tack alla goa, nära och kära för all stöttning..! Jag ska bli bättre på att öppna mig och prata ut, det är det jag behöver göra för att klarar av detta. För det som vi går igenom just nu kommer vi få kämpa med ett tag framöver. Men jag har mina älskade småsyskon och vi stöttar varandra till 1000% och jag är så tacksam över att jag har dem just nu..!
Ha en toppen kväll alla goa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar