Idag insåg jag att det här examensarbetet kommer påverka mig mer än vad jag någonsin trott. Jag visste från början att jag skulle påverkas till en viss del, då det handlar om barn som far illa. Men ack så fel jag hade, jag har redan nu, efter någon veckas skrivande påverkats mycket mer än vad jag kunde drömma om. Aldrig någonsin har jag suttit och gråtit så mycket när jag skrivit ett arbete. Visst har jag känt frustration och undrat om lärarna planerar att ha ihjäl mig med allt de under dessa år kastat över en på en och samma gång, men aldrig någonsin har jag upplevt den här känslan som jag upplever nu. Jag gråter när jag läser hur en del barn har det hemma, att några redan som spädbarn får uppleva saker som ingen någonsin ska behöva vara med om. Detta gör mig ännu mer motiverad att JAG SKA skriva om det här ämnet. Det måste bli ett stopp och jag som framtida pedagog måste ha den här kunskapen om jag ska kunna upptäcka dem i verksamheten och kunna hjälpa dem genom att göra en anmälan. Skit samma om jag blir trakasserad och hotad till livet, de där små liven måste ha någon vuxen som finns där för dem, som skyddar dem och ser till att de inte ska behöva uppleva sådana hemska saker. En annan sak som jag kan säga efter att ha läst olika rapporter är "FY FAN SVERIGE FÖR DETTA USLA RÄTTSYSTEM!!!" Är ju så man blir MÖRKRÄDD!!
Jag vet att jag inte kommer kunna rädda alla världens barn som far illa, men dem jag möter vill jag kunna finnas där för och hjälpa, att sätta stopp för det hemska som sker inom hemmets fyra väggar. Att barnet ska kunna lita på människor igen, kunna få tillbaka självförtroendet och slippa vara rädda för mamma eller pappa som faktiskt ska vara deras trygghet.
Ja, som sagt var, det lär blir många tårar under dessa 10v, men om det leder till att andra pedagoger får mer kunskap kring barn som far illa i hemmet då kan jag gråta 365 dagar om året resten av mitt liv. För så här ska det inte få gå till!! Detta kommer förhoppningsvis göra mig till en bättre förälder också! Så det kommer bara gott ur detta..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar