Hej älskade pappa ♥

Idag har det varit en riktigt jobbig dag känslomässigt. Idag var jag, farmor och Bellisen och tittade på platsen där vi ska sprida ut din aska.. Innan vi gick ut i skogen tittade jag på ett kort på dig som farmor satt upp på väggen i lillstugan. Jag började gråta, för vet du en sak pappa, det var så ledsamt att veta att jag aldrig kommer få se dig där igen, att aldrig få se dig sitta på trappen tidigt på morgonen med din kaffekopp och cigarett. Det kommer alltid vara med mig..

Jag vaknade av den gamla kaffebryggarens speciella ljud när den blandade om kaffet och doften som spred sig i stugan. Jag låg och drog mig en stund, vill jag kliva upp ur den varma trygga sängen, upp i den råa luften som gjorde kroppen alldeles knottrig? Efter en stunds funderande klev jag upp och klädde på mig snabbt. Jag öppnade den stora gröna dörren och klev ut i det varma köket där ljudet från den sprakade ifrån kaminen ingav en speciell känsla och kaffedoften spred sig snabbt i köket. Jag tittade runt i köket men såg dig inte men visste precis vart jag skulle hitta dig. Jag gick ut i hallen och öppnade innedörren försiktigt och det knarrande ljudet gjorde att jag hajade till trots att jag visste att det skulle komma. Jag ville smyga ut, att du skulle vara ovetandes om att jag var vaken. Jag gick ut i tamburen och drog försiktigt bort innegardinen och såg dig sitta på trappen med kaffekoppen ena i handen eller till höger om dig på trappen, du hade en cigarett i handen och såg fundersam ut. Jag funderade många gånger under min barndom på vad du tänkte på..  Du tittade upp mot mig med ett leende på läpparna och sa "Hej Pattran".. Vi tittade ut över den vackra naturen, daggen i gräset och lyssnade till fåglarnas kvitter och såg solen skina på granarnas toppar. Sen berättade du ofta om att det var så rått inne i lillstugan och att du haft sendrag i fötterna under natten.

Att aldrig få uppleva det där igen gör så ont i mig. Att jag inte fick uppleva det en sista gång förra året gör mig så ledsen. Att jag aldrig kom iväg till sommarstugan förra året är jag så besviken på mig själv över. Samtidig vet jag att det inte fanns en chans att jag skulle ha kunnat komma iväg. Jag hade ingen bil, jag jobbade mer än 100% och all ledig stund som fanns försökte jag hjälpa dig min älskade pappa så att du skulle slippa lida...

Tänk att det gått mer än 4 månader innan du lämnade oss. Jag kan inte förstå vart tiden tagit vägen samtidigt som det känns som att jag inte träffat dig på flera år. Tänk att trots att fyra månader har gått så har jag inte hunnit sörja din bortgång. Skolan och jobbet har tagit så sjukt mycket tid och sen har jag många gånger prioriterat att finnas där för andra och trösta dem och ibland kunnat känna "När ska någon trösta mig?"
Många säger att de finns där om jag behöver prata, men hur många menar det egentligen? Tyvärr är det en replik som utnyttjas alldeles för mycket..

Idag när vi var i sommarstugan så var en av mina kusiner där och farmor sa till honom "Jag pratade med din pappa idag.." och det tog mig några sekunder att koppla att det inte var mig hon pratade med. Jag höll på att svara "Jaha, och vad sa han då?" och jag tänkte att det var länge sen jag pratade med honom och att jag måste ringa honom så fort jag har täckning på telefonen. Men precis innan jag höll på att svara farmor så svarade min kusin och då kom det över mig...
Jag har ingen pappa. Min pappa finns inte mer, han är i himlen och trots att jag vet att han äntligen har fått ro och har det bättre så gör det så ont inom mig. Smärtan är så stark att det känns som om att jag ska gå sönder..

Snart är dagen här, dagen med stort D eller vad jag ska kalla det. Dagen då vi ska sprida ut din aska och än en gång är jag ensam. Jag har ännu inte hittat min stöttepelare, men sen vet jag att det inte är så lätt att vara en stöttepelare till någon som mig som inte vill besvära andra med mitt.. Dock vet jag att en dag så finner jag denna fantastiska unika människa och den dagen tänker jag inte släppa taget ♥

Vila i frid min älskade fina pappa..! Jag hoppas så att du har det bra där du är och får uppleva en massa fantastiska saker som du inte hade möjlighet att uppleva här på jorden. Jag älskar och saknar dig sååå mycket!! Ditt "Jag älskar dig!" den där natten på akuten kommer alltid vara med mig och finnas i mitt hjärta.. Puss&Kram ♥

Otrygg..

Jag minns det än idag, den där sommardagen i juni 2011 när jag och barnen var ute på en skön långpromenad och telefonen ringde. Det var Tommy från HSB Dalecarlia som ringde mig och sa att han hade en lägenhet till mig. Av ren lycka och lättnad skrek jag rätt ut, vilken underbar känsla..!! Jag hade varit och tittat på en trea och tre tvåor. Jag var inställd från början att jag skulle få en tvåa och jag var nöjd med det, så länge jag och barnen får någonstans att bo så kan jag bo hur litet som helst. Men så sa han "Jag erbjuder dig trean, så den är din om du vill ha den.." "VAAA!!!!" skrek jag rätt ut.. "Ja, du prioriteras på den då du har barn och det har ingen av de andra." 

Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Att jag skulle få den lägenheten som jag önskat så att få..!
Det bästa med den här lägenheten är att jag redan dag ett kände sådan trygghet till mitt nya hem, en trygghet som jag inte känt sen jag var liten. Jag tänkte då att den här lägenheten ska det mycket till innan jag lämnar.. Ack så fel jag hade..

De senaste veckorna har jag inte alls känt samma trygghet, inte sen den där dagen. Dagen då jag kände en rädsla som jag aldrig känt för en annan människa förut. Det kommer dröja lång tid innan jag glömmer den där paniken jag kände av att jag var fast i mitt hem, att jag inte kunde gå utanför dörren för där stod han. Rädslan över att han skulle rycka i dörren (som jag glömt att låsa) och komma in. Vart skulle jag ta vägen? Jag gick in i sovrummet och tänkte "Varför ställer jag mig här? Jag som inte ens har en dörr in hit..!!" 
Paniken som stegrade mer och mer när jag ringde mamma och hon inte svarade.. Den känslan vill jag aldrig mer uppleva.. Bara att tacka gudarna att han inte ryckte i dörren och att mamma tillslut svarade...!

Varför jag var så rädd vet jag inte. Jag har träffat killar förut som har liknande bakgrund, men det var något med hur han pratade och rörde sig den här dagen som skrämde skiten ur mig och men den dagen satte jag stopp. Jag ville inte mer, det fick vara nog. Men från och med den dagen har den älskade tryggheten som jag kände från dag ett i min älskade lägenhet försvunnit.. Det gör mig ledsen, för det var min frizon, min trygghet här i livet och nu är den borta..! Jag hoppas verkligen att den kommer tillbaka en dag..

Idag är jag glad att jag drog mig ur, att jag lämnade det.. För en människa med sådana där sidor är inte att leka med.. Jag hade aldrig känt mig trygg, hade aldrig kunnat säga att personen aldrig skulle göra mig illa.. Men nu är det över och jag hoppas såååå att mitt älskade hem blir en trygg plats snart igen..!

Jag önska att jag någon gång kunde träffa en kille som ger mig trygghet, trygghet och kärlek.. Dan har frågat mig i flera månader "Men Patricia, vad är du söker? Vad är du ute efter??"
.. och jag svarade.. "Jag vet inte riktigt, någon som ger mig trygghet och som inte har en sådan hård attityd.."

När jag jobbade häromdagen så såg jag ett så underbart par och där kan man prata om äkta kärlek.
De visade varandra respekt, var så omtänksamma och måna om varandra.. De ville varandras bästa och gjorde allt för att den andre skulle må bra. Efter den dagen visste jag vad jag sökte.. Jag anser att det är kärlek, att man gör allt för att den man är tillsammans med ska må bra. Sen ska man såklart inte glömma sig själv, men det gör man inte om det är ömsesidigt..

Sjukhustok!!!

Hahaha, har läst detta i flera månader. Men det krävdes tydligen nattjobb med en övertrött Patricia för att den "sjuka" tanken skulle kopplas på ;)

Man får inte mer än vad man klarar av? Yeah right!!

År 2013 som skulle bli mitt år, men ju mer av detta året som går desto mer tveksam blir jag. "Det som inte dödar gör dig starkare", ja men då borde jag vara superwomen vid det här laget. Jag har en önskan just nu, en önskan om en lugn dag i mitt liv. Just nu vill jag bara klona mig, idag JUST NU vill jag vara fyra Patricior.

Patricia 1: På akuten med Isabelle
Patricia 2: Men min nyopererade mamma (här är jag nu)
Patricia 3: Med min lille Liam
Patricia 4: Skriver examensarbete (gör jag nu)

Man får inte mer än vad man klarar av sägs det, nehej och hur tusan ska jag kunna bli fyra personer då? Visst jag kan inte vara överallt, och det här är väl en läxa detta också, att jag ska be folk om hjälp och låta folk hjälpa mig. För det om något är jag riktigt dålig på, eller vad säger du Dan? :P Men att inte kunna finnas där när ens barn inte mår bra, det är ren tortyr!

Om man kollar på detta så klarar jag av två av fyra saker. Så tre patricior räcker kanske, men vart är de andra två patriciorna när jag behöver dem???!
Jag får tacka Mats för att han tar hand om vår dotter och tacka svärföräldrarna för att dem tar Liam!
Så TACK!!

BlomShopping till balkongen

Sliten..

Att det skulle gå så här långt :( Vaken natt ute i kylan, ambulans och polis på plats..!

#Oro #Huttrar i minusgrader #Polis #Ambulans #När ska detta ta slut?!!