Ensam

Imorgon är dagen här. Dagen som jag den senaste veckan har fasat för. Jag vill inte, jag vill bara lägga mig ner och dra täcket över huvudet, men det går inte. Jag måste hjälpa, finnas och stötta. Min energi är helt slut, jag är inte mig själv längre. Det gick så långt att personalen på jobbet bad mig gå in till chefen och prata om vad som händer i mitt liv då de såg att jag inte mådde bra. Jag hann säga två ord och sen brast det, jag som alltid ska vara så stark utåt och som alltid biter ihop. Men nu gick det inte. Jag har låtsats vara för stark alldeles för länge. Jag har världens bästa chef så jag fick två dagar ledigt så jag ska kunna ta tag i detta och kunna hjälpa. Jag är så mån om alla andra och skiter ofta i mig själv och min kropp börjar säga ifrån. Det värsta är att jag kan inte trappa ner, för då får jag dåligt samvete för det. Jag finns alltid där för alla andra men aldrig för mig själv. Dock hade jag två dagar förra veckan då jag för första gången kopplade bort omvärlden och la all fokus på mig och barnen. Det tråkiga är att nät jag gjorde det så förlorade jag samtidigt en betydelsefull person i mitt liv. Många har sagt åt mig att vara egoistisk nu i allt det här så att jag inte går in i väggen. När jag nu för första gången i mitt liv var egoistisk så förlorade jag på det också. Jag behövde egentid och få lägga fokus på barnen och så blir det så här. Ska jag straffas så fort jag tänker lite på mig själv? Jag har under de senaste två veckorna insett hur många underbara människor jag har i mitt liv, de har stöttat mig, lyssnat när jag behövt prata och visat engagemang. Men ändå känner jag mig som den ensamaste människan på jorden. Varför? Jo för att rätt person inte finns där för mig. Det finns bara en person som kan få mig lugn och slappna av till 100%, tråkigt nog finns inte den personen kvar i mitt liv längre.. När mamma var dålig i vintras skrev jag att jag hoppas att jag aldrig någonsin ska behöva gå igenom något liknande igen själv. Nu står jag här, och känner mig precis lika liten, ensam och rädd/orolig för vad som skall hända med den betydelsefulla personen i mitt liv. Alla ber mig att släppa taget lite och börja tänka på mig själv också. Men hur ska jag kunna göra det när jag ser denna betydelsefulla personen i mitt liv bara bli sämre och sämre? Jag håller på att gå sönder, men om jag inte gör allt i min makt när det kommer till detta så kommer jag aldrig förlåta mig själv. Det är så jag är som person, det är min personlighet. Som sagt var kommer det bli en väldigt jobbig dag imorgon med mycket gråt. Dock har jag både lillasyster och mamma som stöd. Vet inte vad jag skulle göra utan familj, kollegor och vänner som visar sin stöttning . Men precis som jag skrev tidigare så räcker det inte. För den jag behöver mest av allt finns inte i mitt liv längre.. :'(