Natt och Dag!

 

Jag har i flera veckor haft samtal och fått jättefina mail, sms och brev där familjemedlemmar och vänner skrivit vad de tycket om mig och hur de ser på mig. Jag blir alldeles tårögd av det fina ni skriver och jag tackar så mycket. Men om sanningen ska fram så förstår jag inte vem ni pratar om och det skrämmer mig. Är det inte så att jag ska känna mig själv bäst? Hur kan det då vara så att så många andra är eniga om sin syn på mig och att den är som natt och dag när det kommer till min egen syn på mig själv?

Idag när jag och Sara lunchade så pratade vi om detta och hon gick in på djupet i diskussionen kring saker och ting som hänt och min syn på mig själv, mina höga krav och förväntningar på mig själv. Jag insåg då att min syn på mig själv och hur dem i min omgivning ser på mig som dag och natt. Vart kommer dessa krav ifrån? Det vet jag innerst inne och om jag säger att jag inte vet då ljuger jag. Det är dock få som vet sanningen..

Nu är det bara att lära sig att lyssna på det andra säger och ta åt sig av det positiva samt att nå mina mål och leva livet :) Jag har nu en morot att kämpa för!! :) Jag hoppas såååå på att resultat kommer visa sig innan detta datum och guuuud vad jag och Sara ska ha KUUUL! :) Längtar Längtar, guuud vad jag behöver det här!!! :)

Dåligt samvete?

Man möter människor av en anledning sägs det, alla människor man möter ger en lärdom i livet. Det finns några i livet som jag litar på till 90% och några som jag litar betydligt mindre på och några inte alls. Jag försöker alltid tro gott om människor och när jag möter nya människor så bryr jag mig inte om deras förflutna eller vad andra säger, utan jag vill bilda min egen uppfattning och handlar därefter. Men en del människor får man inget grepp om, och de driver mig till vansinne. Jag vet inte vad de vill, varför de finns i mitt liv, har de en baktanke eller är de bara goda människor. Det finns just nu en person i mitt liv som gör att jag grubblar sönder hjärnan snart, för jag vet inte varför denne person har valt att finnas där för mig. Är det äkta eller är det dåligt samvete som ska dövas. Tyvärr lutar det mer och mer åt nr 2, det dåliga samvetet. Det gör mig ont, för jag har så länge litat på den här personen, jag har försökt utvecklas och våga öppna mig för denne person då det tydligen är det negativa med mig. Att jag har så svårt att öppna mig. Men det finns en anledning till det, har man upplevt det jag upplevt då kan det inte bli på ett annat sätt. Men, jag har försökt att öppna mig för människor, vågat säga vad jag tycker och tänker, men till vilken nytta? Jag blir om och om igen sviken. Men jag ger mig inte, för någonstans där ute finns det någon som kommer göra allt i sin makt för att få mig att känna mig trygg nog att våga öppna mig. Jag längtar så till den dagen jag träffar den personen som jag kan berätta precis ALLT för. Jag har det senaste halvåret haft en-två personer som jag kan berätta det mesta för, som vet väldigt mycket om mig, men inte ens dem vet det allra djupaste om mig, det som jag mer än gärna vill dela med mig, och som jag känner att jag måste dela med mig av för att komma vidare. Det som gör att jag har svårt att öppna mig är för att jag så ofta i mitt liv känner att det jag säger eller tänker är fel, att folk ofta ska berätta för mig hur jag SKA göra istället för att ge råd och istället för att säga "Men nästa gång, då gör du så här.." kan de istället säga "Hur kändes det då? Hur tänkte du då? Kan du tänka dig/ hur skulle du känna om du gjorde så här istället?" 

Så frågan är Hur ska man kunna öppna sig för någon som man inte vet varför den finns i ens liv?
Hur ska man kunna öppna sig för någon när det känns som om att denna person bara finns där för att stilla sitt egna dåliga samvete? Jag vill bara ha personer i mitt liv som finns där för mig för att de själva vill det, om deras mål med att finnas vid min sida är för att själva må bra då de slipper känna dåligt samvete, då vill jag bara tacka och säga adjö. För även om vissa har gjort mig illa förut så är det ännu grymmare att finnas där för någon av fel anledning.. Just nu behöver jag bara äkta människor i mitt liv, dem som är ärliga, tror på mig och som tidigare nämnt vill vara med mig..! Jag har fullt upp i mitt liv med saker som ska bearbetas, jag klarar inte av att må dåligt och grubbla över varför en viss person helt plötsligt vill mig väl. Så snälla människor, allt jag ber er om är att vara ärliga mot mig.. Jag vill att ni ska finnas vid min sida för att ni vill det, inte för att ni ska bedöva ert egna dåliga samvete. Då klarar jag mig bättre själv..

Älskade och Saknade Pappa ♥

Om 3timmar och 22min har det gått fyra veckor sen du lämnade oss. När jag tänker fyra veckor så undrar jag vart tiden tagit vägen och samtidigt känns det som att det var flera år sedan jag såg dig sist. Ditt leende, ditt retsamma sätt och dina kramar.. Pappa, jag saknar alltihopa..!!

Barnen börjar fråga efter dig pappa, framför allt Liam. Han förstår inte att du inte finns kvar hos oss, att du nu är i himlen. Igår åt jag, mamma och barnen tårta och när mamma gått så frågade Liam när du skulle komma och äta tårta med oss. Jag bröt ihop, för pappa, du kommer aldrig äta tårta med oss igen. Jag tackade gudarna för kylskåpsdörren då, för mina barn ska inte behöva se sin mamma bryta ihop, och det gick bara inte att bita ihop. Jag har blivit duktig på det pappa, att bita ihop. Jag vill inte behöva göra det, men jag orkar inte med folks kommentarer, bättre att låtsas att allt är bra och ingenting hänt. Förra sommaren fram till du var på sjukhuset nu pappa så har jag kunnat gråta vart som helst. Jag har inte brytt mig om vilka som sett, men när du var på sjukhuset pappa fick jag höra en kommentar när jag var ledsen och den har gjort att jag inte kan slappna av, muren har åkt upp igen. Hur någon kan fälla en sådan dum kommentar kommer jag aldrig förstå, men personen i fråga tänkte nog inte på hur mycket det skulle påverka.. Just nu finns det ingen som jag känner mig 100% trygg med att gråta inför. Det är fruktansvärt frustrerande och då är det lika bra att vara själv när jag har sådana dagar..

Angående tårta pappa så var du inte så förtjust i tårta, men nog tyckte du om min chokladtårta som jag gjorde till min födelsedag. Jag kommer ihåg hur arg jag vart på dig på min födelsedag för att du bara tjatade om den där äppelpajen och att du aldrig ville prova något nytt. Du gav med dig och provade väl tårtan då, och du tyckte om den ;) Jag fick dåligt samvete över att jag blev arg på dig, men samtidigt var det precis vad du behövde för att våga dig på att testa något nytt :) Och pappa, jag hade stått och bakat en hel dag, för den tårtan tar tid att göra och när jag då fick kritik över mitt val då brast det. Men pappa, du var så cool lugn och flinade bara då du än en gång lyckats göra mig galen, det var ju ett av dina nöjen att trycka på rätt knappar så din lilla dotter vart galen ;) Jag HATADE det då, men pappa, nu saknar jag det. Jag saknar din retsamhet och ditt leende när du insett att du ännu en gång lyckats..! Om du bara kom tillbaka så skulle du få reta mig hur mycket du vill. Men jag har kommit till den punkten att jag inser att det aldrig kommer hända. Men pappa, jag fick 26år tillsammans med underbara dig, jag är tacksam över de åren. Det finns ju faktiskt dem som aldrig träffar sin pappa, eller som har en pappa som överger dem när de är små. Så jag måste sluta vara så självisk. Jag är tacksam pappa, tacksam över att jag fick ett sista år med dig när vi skapade minnen tillsammans. Även om jag hade en fruktansvärd sommar förra året så är jag idag tacksam över att jag slet så hårt för att du skulle få det bra pappa. När jag idag tänker tillbaka på förra sommaren så vet jag inte hur jag orkade, jag inser först idag vilken styrka jag hade och styrkan bara växer sig starkare, för pappa, envisare och starkare dotter kunde du och mamma inte ha skapat..

Pappa, jag har bestämt mig, jag ska bli mig själv. Jag ska bli GLAD, POSITIV, SPRALLIG, POPCORN, BRA MAMMA och NÅ MINA MÅL! Jag känner att jag bara ikväll har förändrats, och vet du en sak pappa jag kommer LYCKAS..!! För som Kay Pollak säger: Det är bara jag som kan förändra mina tankar och mitt liv.. Jag tänkte på det i morse när jag gick till Borlänge sjukhus och gick upp för den BRANTA SUPER MODDIGA BACKEN till sjukhuset med den där cykelkärran/joggingvagnen där två tunga barn satt och gnällde över hur segt det gick och att vi aldrig kom fram till det där sjukhuset.. Jag kämpade så jag vart blå kan jag lova :P Jag vart ett tag sååå irriterad och jag tänkte då på detta och sa till mig själv "Men Patricia för helvete, tycker du att din irritation hjälper dig upp för backen eller? Nej, precis, men se till att se det positiva i detta och kör på istället.." Jag kan lova att det tog en bra stund och mycket kämpande innan jag lyckades ändra tankesättet, men tillslut så gav jag f*n på att jag skulle upp för backen så jag vände på cykelkärran/joggingvagnen och drog den baklänges och jag tänkte på vilken jäkla träning detta gav mig, den var gratis också ;) Jag kände hur jag fick mer energi, gick snabbare, drog hårdare och svettig som tusan, röd som en TOMAT kämpade jag med ett leende upp för backen :D 


Haha, pappa jag måste bara berätta en rolig sak som dina barnbarn håller på med.. ;) Som du vet har jag vänner och familjemedlemmar som leker dejtingförmedling åt mig ;) Av någon anledning tycker de att jag ska träffa någon ny och de har alla tips på vem "The one" ska vara :P Men nu har detta eskalerat lite, för nu pappa har Isabelle också hoppat på det här tåget med att hitta en kille åt sin mamma ;) Det började igår med att hon frågade om jag kunde tänka mig att vara ihop med (sa namn på killkompisar och ex). Jag svarade nej, och att det inte är så enkelt, man måste faktiskt ha känslor för dem. Sen idag insåg jag att detta bara blir värre och värre. Jag, mamma, Isabelle och Liam går till Kupolen. När vi är på väg dit går vi förbi ett killgäng som jag knappt lägger märke till, men det gjorde uppenbarligen min dotter. För så fort vi gått förbi dem så startar denna konversation;

Isabelle: Mamma, såg du killen i den blå mössan?
Jag: Va, nej, vadå blå mössa?
Isabelle: Ja, killen där i blå mössa (hon pekar på killen i gänget som gått förbi oss)
Jag vänder mig om och kollar..

Jag: Nej, men nu såg jag honom. Vad var det med honom?
Isabelle: Han är cool.
Jag: Jaha, är han cool? och med det menas att han är snygg eller?
Isabelle: JA!
Jag: Jaha, vadå så nu ska jag träffa honom?
Isabelle: JA! (ger mig sin kända "är du dum eller" blick)

Men pappa, det slutar inte här.. När vi på kvällen ska äta mat så berättar jag om detta för mamma (hon pratade i telefon och missade händelsen på väg till kupolen). Jag förklarade för mamma att Isabelle letar kille till mig av en anledning. Mamma vänder sig mot Isabelle och denna konversation startar;

Mamma: Isabelle, vill du att mamma träffar en kille?
Isabelle: JA! För mamma måste träffa en kille så vi kan få fler bebisar.
Jag och mamma tittar på varandra och flinar :P
Mamma: Men Isabelle, vill du har fler lillbrorsor? Fler Liam?
Isabelle: NEEEJJ, jag ska ha en lillasyster..!

Ja, detta är inte lätt pappa. Att både Isabelle och Liam tjatar efter syskon och ett sämre tillfälle att påbörja en sådan konversation finns inte.. Till och med Liam låg i sin säng nu på kvällen och sa: "Mamma träffa pojke, vi få en ny bebis".. Om jag känner press???!!! NEJ, INTE ALLS!!! HUR KAN NI TRO DET!!!??? ;)

Pappa, trots att mina små älsklingar många gånger gör mig gråhårig så ger de mig sååå mycket glädje! Vad skulle jag göra utan dem! ♥

Sen pappa måste jag säga TACK, tack pappa för att du såg till att det inte var hans tur än... Tack för att han än en gång klarade sig och att vi får ha honom kvar ett tag till, även om det är ovisst hur länge. Allt handlar om hur beslutsam han är att lyckas med det vi alla hoppas att han ska misslyckas med. Snälla pappa, se till att han får den hjälp han behöver. Jag klarar inte av att förlora ännu en till.. ♥

Pappa, hoppas du haft en underbar dag var du än är...! Älskar dig!! ♥

Spakla, sminka what ever!!

Jag har ofta tackat gudarna för sminket. Att det ofta kan dölja hur jag mår. Just nu hjälper inte ens sminket, sorgsenheten som jag upplever lyser igenom i mina ögon och det gör bara för ont :(
Gud måste ha höga förväntningar på mig då han om och om igen testar mig. Men kanske dags för honom att inse att jag inte är mer än människa. Nog för att jag är fruktansvärt stark men till och med jag har en gräns. Eftermiddagens händelse, ja vad ska jag säga :'(

Hej pappa ♥

Gud vad mycket det är som har hänt i mitt liv sen jag skrev till dig sist pappa. Jag har brytit ihop på både lämpliga och olämpliga ställen, jag har blivit väl omhändertagen, jag har insett en viktig sak som kommer förändra lite i mitt liv och jag har både skrattat så jag fått träningsvärk + skrikit så jag blivit alldeles hes ;)


Idag pappa fick jag besöka min eventuellt framtida arbetsplats, chefen var dock inte med pga sjukdom. Men personalen som arbetar där tog så väl hand om mig. Jag fick ställa alla mina frågor och fler därtill, jag fick träffa de barnen som fortfarande var kvar på eftermiddagen och jag fick en rundvisning. Nu är det bara det svåra kvar, att ta ett beslut om hur jag vill göra :) Vad tycker du pappa? Är det rätt arbetsplats för mig? Jag tycker de arbetar på ett jättebra sätt, de har kloka tankar och de är jättetrevliga :) Ändå känns det som att något saknas, jag vet bara inte vad, och det gör mig lite stressad.. :/ Men jag har nog några dagar på mig att fundera, få se när "chefen" ringer upp :)

I och med att jag var lite smånervös innan jag skulle iväg till förskolan så passade jag på att liva upp stämningen lite ;) Jag valde att ta en massa galna kort, och vet du en sak, det hjälpte väldigt bra :) Precis innan jag skulle åka iväg så provade jag dina coola brillor pappa som jag hittade förra veckan när jag rensade ur dina förråd. Men pappa, trots att jag tyckte det var kul att spexa så var tårarna nära. Men det var bara att putta undan dem, för jag skulle ju iväg på jobbintervju, då kan man inte komma och vara alldeles tårögd utan då ska den sanna Patricia visas upp, den glada och spralliga Patricia.

Nej pappa, nu måste din dotter plugga. Känns som om att jag redan ligger efter och nu blir det praktik imorgon så då missar jag mycket plugg tid. Men pappa, jag hoppas sååå att du har det bra där du är nu och pappa JAG SAKNAR DIG!!! ♥

Hej min älskade fina pappa! ♥

Det var ett tag sen jag skrev till dig, det finns en anledningen till det. Jag har den senaste veckan valt att förtränga sanningen. Det vart för jobbigt i början av förra veckan när jag bröt ihop totalt. Jag kände mig mer ensam än någonsin, trots att jag är omgiven av underbara människor, och orkade helt enkelt inte känna smärtan mer. Pappa, jag kämpar för livet för att lyckas hålla mig ovanför vattenytan. Men hur länge ska jag orka kämpa? Hur länge ska jag inför alla orka bita ihop och låtsas som att ingenting hänt när jag inom mig för var dag som går sen du lämnade oss går sönder mer och mer?? Jag tackar gudarna för att jag har mina älskade små älsklingar som gör livet sååå värt att leva. Vad skulle jag göra utan dem?? Mina underbara små trotsiga (:P) underbara älsklingar som jag saknar såå veckorna jag är utan dem.
Pappa, jag SAKNAR DIG nå fruktansvärt mycket, trodde det inte var möjligt att man kan sakna någon såå mycket. Smärtan inom mig när jag inser att jag aldrig någonsin kommer få se dig igen är så smärtsam att det inte går att förklara för någon, den håller på att dra ner mig, den trasar sönder mig totalt. Pappa, jag är så trött på att må så här. Jag som alltid är så glad och sprallig, jag saknar mig själv.. När ska jag äntligen få bli mig själv?
Nu pappa ska jag snart åka och ta tag i en riktigt jobbig bit, som kommer påminna mig mer än någonsin om vad som hänt. Jag vet inte hur jag ska klara av detta ikväll pappa, men jag måste.. Detta är inget som fixar sig själv..  Dock önska jag att jag slapp göra detta själv, men jag är så som person att jag inte vill belasta någon, nej din lilla dotter är ju så som person att hon hellre klarar av jobbiga saker själv än ber om hjälp, så det är bara att gilla läget. Men pappa, jag har blivit så sårad i mitt liv att jag inte vågar/vill visa mig ledsen eller be om hjälp när jag egentligen behöver det, för jag är så rädd att än en gång bli sårad.
Jag önska pappa att det fanns någonting som gjorde att jag fick dig tillbaka, jag skulle göra vad som helst, så snälla snälla snälla underbara pappa KOM TILLBAKA, jag behöver dig verkligen nu. Jag vill inte behöva ta tag i detta själv, jag vet inte hur jag ska orka med detta..
Det som gör mig mest orolig pappa är hur jag ska klara av skolan. Min energi är på botten. Jag kan inte fokusera på skoluppgifterna. Jag sitter dag som natt med datorn i knäet och det skulle kunna ha varit klart för flera dagar sen, men jag kan inte fokusera. Tankarna är på alla ställen förutom på yrkesetiken. Sen pappa har jag inte tränat på två veckor för min kropp orkar inte efter 2,5 vecka utan sömn. Idag när jag var på skolan var vi ute och gick i 1,5 timme och min kropp orkade knappt, den gav tidigt upp, men pappa du vet ju hur envis jag är, så jag fortsatte så klart att trampa på. Envisheten är nog min bästa vän just nu, den gör att jag orkar med mer än vad jag egentligen gör. Så tack pappa för dina envisa gener som jag så fint fått ärva och som driver många till vansinne ;)

Pappa, du var ingen känslomänniska, i alla fall inte vad du visade utåt. Men det jag alltid kommer ha med mig i mitt hjärta är när du på akuten smekte min hand och sa att du älskar mig. Det var sista gången jag fick höra orden från dig. Det är värt så himla mycket. Jag älskar dig pappa och kommer alltid att göra. Vi ses på vår mötesplats när den tiden kommer. Men jag lovar att jag kommer skriva många brev till dig innan dess ♥ Pussar och kramar i massor..!!!! ♥

Vad ska man säga?

Jag måste ha gjort något fruktansvärt i mitt tidigare liv. Det finns inget annat som förklara varför jag mött en del människor som om och om igen gör mig illa..! Men det ger ju erfarenhet i alla fall, bara att ta lärdom och inte göra om misstagen om och om igen. Jag är så trött på att tro gott om en del människor och hoppas att de förändrats, att de verkligen finns där för en denna gången men icke.. Det intressanta är att en del har krav på att jag ska förändras, men själva ska de få fortsätta med sitt beteende..

Nu har jag fått nog..! Jag kämpar för livet för att orka med min vardag, att få ihop allt med skola, extra jobb, barn och hem efter min pappas bortgång. Jag orkar inte med detta nu, dessa människor som tar en massa energi för att de själva inte vet varken ut eller in. Så snälla, om ni bara ska hålla på att såra för att höja er själva och er självkänsla, lämna mig då ifred..! Det värsta är nog att personen i fråga inte ens är medveten om detta.

Tur jag har min VFU skola, jag trodde inte jag skulle orka med det, men det är en riktig terapi :) Alla underbara barn med sina härliga tankar, åsikter och all kärlek som sprudlar omkring dem! :)
Idag på samlingen var det en flicka som sa "Jag tycker så himla mycket om Patricia.." Det värmer verkligen i hjärtat, för barn är så ärliga, på både gott och ont ;) Jag måste då ha gjort ett riktigt bra intryck då jag träffade henne första gången igår. Men som sagt var, det är min terapi att vara i den här förskoleklassen.

Kan inte annat än önska alla lycka i livet. Så tackar jag för mig..

Lycka! ♥

"Du ser så himla glad ut hela tiden. Du är nog den som tycker det här är roligast" / Citat flicka 6år på VFU skolan.

Jag kan inget annat än instämma ;) Jag var den som ivrigast rullade delarna till snögubben & gud vad jag pushade på barnen för en snögubbe skulle det bli :) sen när vi skulle måla den med målarfärg så var det jag som ivrigast sprang mellan bordet med färg och snögubben. Det var då den här flickan kom med denna fina kommentar ;) Barnasinnet har jag kvar och gud vad jag mådde bra när jag rullade de där bollarna med barnen och insåg att jag valt helt rätt yrke!! ♥

KÄNSLOR!!

Irritationen växer!! Spelar ingen roll hur jag beter mig eller hur mycket jag finns där för folk. Får skit för allt ändå och om jag inte ställer upp och ser till att allas önskningar uppfylls då får jag en jäkla massa skit. Det spelar ingen roll vad jag ger för svarar på det här, jag kommer få höra gnäll och ta emot en massa skit ändå. Jag är inte mer än människa, jag har i 16 dagar sovit 2 hela nätter, resten av dessa nätter har jag sovit som mest 4 timmar, oftast sover jag 2-3timmar. Flera gånger har jag vart vaken i 1,5-2dygn för att jag ska hinna med allt. Min kropp kommer snart säga ifrån och en tuff månad väntar mig nu i februari. Men nej, vi ser till att Patricia får ännu mer att göra, för vi kan allt dra in på de där få timmarna som hon får sova, "Sova kan man göra när man ligger i graven".. Jag är så fruktansvärt trött på att alltid göra andra till lags..!

Arg, trött, besviken, ledsen och irriterad!!!!

Jag måste göra en förändring. En förändring i mitt liv, för det här fungerar inte. Det kommer knäcka mig en dag.. Ännu en vaken natt vart det natten till idag, jag sov 1,5 timme och då vart jag i 30min väckt ett x antal gånger av min envise son. Spelar ingen roll vad jag gör eller inte gör, jag kan inte slappna av och sova. Jag har som sagt var knappt sovit sen tisdagen den 15 januari, dagen då mardrömmen började..

Allt bara snurrar i huvudet.. Allas tankar och åsikter gör inte saken bättre. Det jag blivit upplyst om och som jag inte var medveten om är att det tydligen finns ett stoppdatum för hur länge man får sörja. Mitt gick tydligen ut i fredags..

Jag vill inte ha det så här..! Jag kämpar för livet.. Hur länge ska jag orka ha det så här? Det senaste årets motstånd börjar ta ut sin rätt..! Men jag kommer fortsätta kämpa..!! För vet ni en sak, tro det eller ej, men ur allt ont kommer något gott!! ♥ Men just nu är jag så trött i kroppen att jag vet varken ut eller in, men tröttheten är inget jag känner av i huvudet. Tur är väl det nu när jag har så mycket i skolan.. 
Nej, men om jag ska ta och gå tillbaka och vara glada, spralliga Patricia då, så att folket blir glada.. Folk börjar ju tröttna på ledsna Patricia, ändå måste jag säga att jag knappt varit ledsen när jag umgåtts med folk. Jag har märkt att de dagar jag har bokat in träffar med vänner eller familjen då biter jag ihop hela dagen, men någon gång brister det, och det är självklart när jag sen blir själv. Men bara att köra på det spåret om det är vad folk vill.. För min sorgeperiod har ju som sagt var gått ut i datum..

Wouldn't Change A Thing

It's like, he doesn't hear a word I say

His mind is somewhere far away
And I don't know how to get there
It's like all he wants is to chill out
(She's serious)
He makes me wanna pull all my hair out
(She's always in a rush and interrupted)
Like he doesn't even care
(Like she doesn't even care)

You, me
We're face to face
But we don't see eye to eye

Like fire and rain (Like fire and rain)
You can drive me insane (You can drive me insane)
But I can't stay mad at you for anything
We're Venus and Mars (Venus and Mars)
We're like different stars (like different stars)
You're the harmony to every song I sing
And I wouldn't change a thing
 She's always trying to save the day
Just wanna let my music play
She's all or nothing
But my feeling's never change

Why does he try to read my mind?
(I try to read her mind)
It's not good to psychoanalyze
(She tries to pick a fight to get attention)
That's what all of my friends say
(That's what all of my friends say)

You, me
We're face to face
But we don't see eye to eye

Like fire and rain (Like fire and rain)
You can drive me insane (You can drive me insane)
But I can't stay mad at you for anything
We're Venus and Mars (Venus and Mars)
We're like different stars (like different stars)
but you're the harmony to every song I sing
And I wouldn't change a thing

When I'm yes, she's no
[D:] When I hold on, he just lets go
We're perfectly imperfect
But I wouldn't change a thing, no

Like fire and rain (Like fire and rain)
You can drive me insane (You can drive me insane)
But I can't stay mad at you for anything
We're Venus and Mars (Venus and Mars)
We're like different stars (like different stars)
but you're the harmony to every song I sing
And I wouldn't change a thing

But I can't stay mad at you for anything
We're Venus and Mars (Venus and Mars)
We're like different stars (like different stars)
but you're the harmony to every song I sing
And I wouldn't change a
Wouldn't change a thing

Lekparksbus i Liljekvista :)

Promenad & Lekparksbus :)

Två veckor..

01.30 för två veckor tog du ditt sista andetag. Jag låg i din famn och lyssnade till dina andetag som sakta försvann. Du, min älskade pappa, tog ditt sista andetag. Ditt sista andetag kommer jag för alltid minnas, hur det snabbt bara försvann och aldrig kom tillbaka.. Hur din kropp lade av, den orkade inte kämpa mer. Men pappa, du har det bättre nu! Nu slipper du lida mer, nu slipper du begränsas..! Jag kommer alltid minnas vilken kämpe du var, du kämpade i flera dagar, du kämpade för att leva, men tyvärr vann sjukdomen :´(

Min älskade fina pappa ♥ Den här veckan har varit otroligt jobbig. Jag visste att det skulle bli tufft att gå igenom detta men att det skulle bli så här hade jag inte ens kunnat föreställa mig i min hemskaste madröm. Ändå vet jag att jag inte nått toppen på isberget av känslor än. Jag saknar dig SÅ HIMLA MYCKET!! ♥
Jag saknar ditt leende, din retsamma sida, din omtänksamhet och pappa jag saknar dina kramar!! Vetskapen om att jag aldrig någonsin kommer få uppleva dem igen är så smärtsamt :(
Pappa JAG SAKNAR DIG!! ÄLSKAR DIG!!! ♥  Puss