Man möter människor av en anledning sägs det, alla människor man möter ger en lärdom i livet. Det finns några i livet som jag litar på till 90% och några som jag litar betydligt mindre på och några inte alls. Jag försöker alltid tro gott om människor och när jag möter nya människor så bryr jag mig inte om deras förflutna eller vad andra säger, utan jag vill bilda min egen uppfattning och handlar därefter. Men en del människor får man inget grepp om, och de driver mig till vansinne. Jag vet inte vad de vill, varför de finns i mitt liv, har de en baktanke eller är de bara goda människor. Det finns just nu en person i mitt liv som gör att jag grubblar sönder hjärnan snart, för jag vet inte varför denne person har valt att finnas där för mig. Är det äkta eller är det dåligt samvete som ska dövas. Tyvärr lutar det mer och mer åt nr 2, det dåliga samvetet. Det gör mig ont, för jag har så länge litat på den här personen, jag har försökt utvecklas och våga öppna mig för denne person då det tydligen är det negativa med mig. Att jag har så svårt att öppna mig. Men det finns en anledning till det, har man upplevt det jag upplevt då kan det inte bli på ett annat sätt. Men, jag har försökt att öppna mig för människor, vågat säga vad jag tycker och tänker, men till vilken nytta? Jag blir om och om igen sviken. Men jag ger mig inte, för någonstans där ute finns det någon som kommer göra allt i sin makt för att få mig att känna mig trygg nog att våga öppna mig. Jag längtar så till den dagen jag träffar den personen som jag kan berätta precis ALLT för. Jag har det senaste halvåret haft en-två personer som jag kan berätta det mesta för, som vet väldigt mycket om mig, men inte ens dem vet det allra djupaste om mig, det som jag mer än gärna vill dela med mig, och som jag känner att jag måste dela med mig av för att komma vidare. Det som gör att jag har svårt att öppna mig är för att jag så ofta i mitt liv känner att det jag säger eller tänker är fel, att folk ofta ska berätta för mig hur jag SKA göra istället för att ge råd och istället för att säga "Men nästa gång, då gör du så här.." kan de istället säga "Hur kändes det då? Hur tänkte du då? Kan du tänka dig/ hur skulle du känna om du gjorde så här istället?"
Så frågan är Hur ska man kunna öppna sig för någon som man inte vet varför den finns i ens liv?
Hur ska man kunna öppna sig för någon när det känns som om att denna person bara finns där för att stilla sitt egna dåliga samvete? Jag vill bara ha personer i mitt liv som finns där för mig för att de själva vill det, om deras mål med att finnas vid min sida är för att själva må bra då de slipper känna dåligt samvete, då vill jag bara tacka och säga adjö. För även om vissa har gjort mig illa förut så är det ännu grymmare att finnas där för någon av fel anledning.. Just nu behöver jag bara äkta människor i mitt liv, dem som är ärliga, tror på mig och som tidigare nämnt vill vara med mig..! Jag har fullt upp i mitt liv med saker som ska bearbetas, jag klarar inte av att må dåligt och grubbla över varför en viss person helt plötsligt vill mig väl. Så snälla människor, allt jag ber er om är att vara ärliga mot mig.. Jag vill att ni ska finnas vid min sida för att ni vill det, inte för att ni ska bedöva ert egna dåliga samvete. Då klarar jag mig bättre själv..

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar