Hej min älskade fina pappa! ♥

Det var ett tag sen jag skrev till dig, det finns en anledningen till det. Jag har den senaste veckan valt att förtränga sanningen. Det vart för jobbigt i början av förra veckan när jag bröt ihop totalt. Jag kände mig mer ensam än någonsin, trots att jag är omgiven av underbara människor, och orkade helt enkelt inte känna smärtan mer. Pappa, jag kämpar för livet för att lyckas hålla mig ovanför vattenytan. Men hur länge ska jag orka kämpa? Hur länge ska jag inför alla orka bita ihop och låtsas som att ingenting hänt när jag inom mig för var dag som går sen du lämnade oss går sönder mer och mer?? Jag tackar gudarna för att jag har mina älskade små älsklingar som gör livet sååå värt att leva. Vad skulle jag göra utan dem?? Mina underbara små trotsiga (:P) underbara älsklingar som jag saknar såå veckorna jag är utan dem.
Pappa, jag SAKNAR DIG nå fruktansvärt mycket, trodde det inte var möjligt att man kan sakna någon såå mycket. Smärtan inom mig när jag inser att jag aldrig någonsin kommer få se dig igen är så smärtsam att det inte går att förklara för någon, den håller på att dra ner mig, den trasar sönder mig totalt. Pappa, jag är så trött på att må så här. Jag som alltid är så glad och sprallig, jag saknar mig själv.. När ska jag äntligen få bli mig själv?
Nu pappa ska jag snart åka och ta tag i en riktigt jobbig bit, som kommer påminna mig mer än någonsin om vad som hänt. Jag vet inte hur jag ska klara av detta ikväll pappa, men jag måste.. Detta är inget som fixar sig själv..  Dock önska jag att jag slapp göra detta själv, men jag är så som person att jag inte vill belasta någon, nej din lilla dotter är ju så som person att hon hellre klarar av jobbiga saker själv än ber om hjälp, så det är bara att gilla läget. Men pappa, jag har blivit så sårad i mitt liv att jag inte vågar/vill visa mig ledsen eller be om hjälp när jag egentligen behöver det, för jag är så rädd att än en gång bli sårad.
Jag önska pappa att det fanns någonting som gjorde att jag fick dig tillbaka, jag skulle göra vad som helst, så snälla snälla snälla underbara pappa KOM TILLBAKA, jag behöver dig verkligen nu. Jag vill inte behöva ta tag i detta själv, jag vet inte hur jag ska orka med detta..
Det som gör mig mest orolig pappa är hur jag ska klara av skolan. Min energi är på botten. Jag kan inte fokusera på skoluppgifterna. Jag sitter dag som natt med datorn i knäet och det skulle kunna ha varit klart för flera dagar sen, men jag kan inte fokusera. Tankarna är på alla ställen förutom på yrkesetiken. Sen pappa har jag inte tränat på två veckor för min kropp orkar inte efter 2,5 vecka utan sömn. Idag när jag var på skolan var vi ute och gick i 1,5 timme och min kropp orkade knappt, den gav tidigt upp, men pappa du vet ju hur envis jag är, så jag fortsatte så klart att trampa på. Envisheten är nog min bästa vän just nu, den gör att jag orkar med mer än vad jag egentligen gör. Så tack pappa för dina envisa gener som jag så fint fått ärva och som driver många till vansinne ;)

Pappa, du var ingen känslomänniska, i alla fall inte vad du visade utåt. Men det jag alltid kommer ha med mig i mitt hjärta är när du på akuten smekte min hand och sa att du älskar mig. Det var sista gången jag fick höra orden från dig. Det är värt så himla mycket. Jag älskar dig pappa och kommer alltid att göra. Vi ses på vår mötesplats när den tiden kommer. Men jag lovar att jag kommer skriva många brev till dig innan dess ♥ Pussar och kramar i massor..!!!! ♥