Snälla Snälla Snälla pappa!!!

Snälla Snälla Snälla pappa.. Kom tillbaka.. Jag saknar dig så mycket att jag går sönder snart.. Så snälla snälla, jag ber dig, kom tillbaka!!!!!!! Hur ska jag klara mig utan dig??????

Idag slog det mig, det är 12 dagar sen du lämnade oss. Jag fick panik, jag vill inte att det ska gå fler dagar, jag vill att tiden ska stanna, för varje dag som går gör det ondare och jag saknar dig bara mer och mer. Jag går sönder!!!! Så snälla pappa kom tillbaka till mig..!! Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som jag gör just nu!!! Jag vill bara att du ska väcka mig ur denna fruktansvärda mardröm, ge mig en puss i pannan, hålla om mig och säga att allt är bra, det var bara en mardröm!! ♥

Men sanningen är den att det är ingen mardröm, det är verklighet och jag kan inte sluta gråta.. Jag lever i min bubbla på dagarna, allt jag tänker på är allt det hemska, ambulansfärden, läkarna på akutens ord, hur du kämpade för ditt liv, mina ledsna småsyskon och farmor som skulle tröstas, dina andetag som vart svagare, ditt sista andetag, minnesstunden när vi skulle säga farväl! Idag var jag på utvecklingssamtal för Isabelle och till en början kunde jag fokusera halvt om halvt om vad som sades, men i mitten av samtalet tappade pedagogen mig, jag gick in i bubblan och efter ca 5min kom jag på mig själv och insåg att jag bara sett hennes mun röra sig, men vad som sades har jag ingen aning om. Det skrämde mig.. Pappa jag fungerar inte längre i vardagen.. Så SNÄLLA PAPPA, kom tillbaka!!! ♥

Tänkvärt!!

FLY..!!!

Allt jag vill är att fly.. Att få komma till ett ställe där JAG kan få tid att KÄNNA, släppa alla MÅSTEN, slippa känna att jag i min omgivning måste vara STARK, GLAD och SPRALLIG. Nu vet väl jag att många inte har det kravet på mig, men det känns många gånger så. Många anstränger sig så de blir blåa för att jag ska må bra, vara glad och skratta. Jag har under en veckas tid lyssnat på allas tips och råd, många säger att det kommer när det kommer (sorgen), att jag inte ska släppa vardagen utan ska köra på med skolan m.m. Visst skolan måste skötas och jag vill inte bara sitta hemma och gräma mig, men att få en veckas ledig från skolan för att hinna sörja, orka kliva upp ur sängen och hinna med alla måsten som samtal som sak ringas, papper som ska skrivas på, begravning som ska planeras och förråd som ska gås igenom och tömmas. Men nej, skolan ska köras igång direkt så jag inte hamnar efter. Många är oroliga för mig, hur jag tacklar detta, men det intressanta är att jag försöker göra rätt, försöker bearbeta detta på ett sätt som känns rätt för mig, men jag blir många gånger motarbetad :(

Har ni tänkt på att jag kanske vill känna mig ledsen just nu, att jag bara vill gråta? Jag uppskattar det jättemycket att ni vill få mig att må bra, men snälla sluta kämpa så mycket. Var er själva istället. Och jag förväntar mig inte att ni ska vara nedstämda för att jag kanske är det.. Jag väljer istället att dra mig undan när jag känner att det blir för mycket och just nu är det en sådan period.

Perioden kom i morse när jag insåg att jag idag inte ska få träffa min lillasyster, min lillasyster som jag i en veckas tid pratat med och reflekterat med kring allt med pappa. Det är bara med min lillasyster som jag kan säga precis vad jag tycker och tänker och känner förstår mig. Jag känner att vi har blivit tajtare igen och jag saknar min lillasyster. Jag känner att jag idag drar mig undan från dem som jag alltid annars tytt mig till. Hela den här situationen har förändrat vilken/vilka jag tyr mig till och det skrämmer mig lite.

Igår hade jag och min goa vän Calle filmkväll. Vi bakade scones, kollade på film (På andra sidan häcken) och åt godis. Sen pratade vi en massa. Så här får jag kanske ändra mitt uttal om att Natalie är den enda jag kan prata med. För även Calle kan jag prata med då han förlorat båda sina föräldrar och förstår vad jag går igenom. Igår pratade vi om allt mellan himmel och jord och det var en riktig toppen kväll. Det var precis vad jag behövde den kvällen.. Sen har jag sagt till Calle flera gånger den här veckan att det är betydelsefullt att jag har honom i mitt liv just nu. För det är skillnad på att prata med någon som upplevt detta och dem som inte gjort det. Men jag uppskattar precis lika mycket mina andra vänner som funnits där för mig och lyssnat, det är betydelsefullt ..

Men just nu vill jag bara flyy..

Sörja vad är det?

Tack Högskolan Dalarna för att ni överöser mig med uppgifter, praktik, läsning, föreläsningar och långa seminarier! Sorry sorgeperioden, enligt skolan har vi inte tid med dig...

Underbara Isabelle ♥

Idag på kupolen gick jag & Bellisen och tittade på barnkläder och så hamnade vi bland bebiskläderna. Får passa på att titta runt där nu när mån kan shoppa till söta Ayla!! :)
Jag: Åh, titta vad söta kläder isabelle..
Isabelle: Mamma, du måste skaffa en till bebis. Om du får en till Liam då kan vi köpa den där, men jag vill helst att det blir en tjej.
Jag: Men Isabelle, mamma måste träffa en kille först innan det kan bli några fler bebisar.

Isabelle: Ja, men mamma, den här gången måste du träffa en bra kille (tittar på sin mamma och ser bestämd ut) ;)

Sen går vi en bit och så frågar hon bestämt och samtidigt med chock i rösten: Ska du ha fyra stycken barn eller??

Min lilla prinsessa är så mån om att hennes mamma ska ha det bästa ♥

Kroppen ger upp..

Nu börjar kroppen ge upp :( Illamående och noll i energi hela dagen, lyckats få i mig lite flingor innan träningspasset, sen en bar och äpple till lunch :( Helt slut i kroppen så något teknikpass blir det då inte ikväll. Ska ha mys eftermiddag/kväll med Sara istället. Blir film och så ska hon TVINGA i mig pannkakor. Jag som annars älskar pannkakor (och har levt på det större delen av veckan) klarar knappt av tanken på det just nu :(

Men jag måste samla energi, för imorgon bitti ska jag jobba. Detta börjar bli en ond cirkel som skrämmer mig mer och mer.. :( Tur att jag fick lite goda nyheter i morse *håll tummarna* :D Få se vart detta leder!! :)

Panik!!

Min älskade pappa somnade in för fyra, snart fem dygn sen. Jag kan inte förstå det, att det bara gått så få dagar. Det känns som om det var evigheter sen jag såg honom sist. Det har varit en fruktansvärt påfrestande vecka där jag och Natalie har fixat med en massa papper, ringt en sjutusan till massa telefonsamtal, ordnat med minnesstund så vi fick säga hej då och så var jag och lillebror till begravningsbyrån idag och berättade hur vi vill ha det..

Var ikväll på gymmet och körde ett pass med Sara och sen var vi ut och åt med några från CF gänget. Jag mådde för första gången på länge bra, jag kopplade bort allt och fick för några timmar vara Patricia, den glada, spralliga och lyckliga Patricia. Gud vad jag har saknat mig själv.. Men tillslut kom verkligheten ikapp.. Jag pratade med min goa vän Calle och jag insåg något. Jag har i flera dagar undrat varför jag större delen av dagarna är instängd i min "bubbla" där jag bara känner mig tom. Jag har velat sörja men inte kunnat, jag har varit i chocktillstånd och inte kunnat tänka över huvudtaget.. Men när jag pratade med Calle så sa jag till honom att det varit mycket nu de senaste dagarna att jag inte kunnat stanna upp och inse vad som verkligen händer, jag har som vanligt kört på som en ångvält. Precis när jag skriver till honom så kommer sanningen, att jag vill inte och vågar inte ta in sanningen. Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska klara detta, jag som kämpat i 1,5 år redan med tråkigheter och har precis börjat resa mig och så ska jag nu klara detta. Hur mycket ska jag som människa klara av? Jag fick frågan av en god vän häromdagen om jag har någon som tar hand om mig. Jag kan inte annat än säga JA, jag har så himla mycket underbara människor runt omkring mig. Jag får tröst, glädje, mat, omtanke, pussar & kramar och en massa kärlek.

Men jag insåg något ikväll, att det känns inte som det räcker.. Den obehagliga känslan av ensamhet (som jag inte känt av tidigare de här dagarna) börjar infinna sig.. Jag vill inte och vågar knappt vara själv på kvällar och nätter. Jag vill ha någon, någon som ger mig trygghet och tröst. Jag behöver någon som bara ligger och håller om mig, den djupare kärleken som man bara kan få i en relation.. Men ännu en gång när jag går igenom jobbiga saker så är jag ensam. Jag håller mig vaken och sysselsatt, då jag inte vågar känna efter.. Jag är räddare än någonsin, för tänk om jag inte orkar, inte klarar av detta..?? Många säger att jag är stark och kommer klara detta.. Men jag vet inte, jag vet att jag är en fruktansvärt stark och envis individ, men min pappa finns inte mer.. Hur ska jag kunna gå vidare efter att ha upplevt en sådan sak?? 

Hela mitt liv kommer jag minnas de sista timmarna som jag vilade i hans famn, hans andetag som vart lugnare och mjukare, som sakta men säkert kom med längre mellanrum .. Jag somnade bredvid min älskade pappa, jag låg och höll om honom och vart väckt av sjuksköterskan som sa att det inte var lång tid kvar.. Jag hann inte mer än krama om pappa, titta på honom och lyssna till hans andning en sista gång. Det sista andetaget kommer för alltid eka i mitt huvud.. Jag kunde inte fatta att han slutat andas, jag tittade på pappa och på alla andra i rummet för att se deras reaktioner.. Min älskade lillasyster grät och jag vart alldeles tom, chocken infann sig. Jag kunde inte få in vad som precis hänt.. Inte kunde väl min pappa ha dött, han skulle ju bli bra.. Jag var inte redo att förlora honom redan.. Han skulle ju se mig ta examen i sommar..! Men min pappa hade tagit sitt sista andetag och det var bara för mig att ringa och meddela släkten. Jag var först i sånt chocktillstånd att jag varken kunde tänka eller känna.. Sen när sjuksystern gjorde i ordning pappa så vi kunde säga hej då, då bröt jag ihop. Jag gick ut i korridoren utanför avd och bara grät.. Jag bara gick och gick fram och tillbaka i den där korridoren och grät innan det var dags att säga förväl..

Som sagt var har de här dygnen varit smärtsamma, stressiga och jag är trött i hela kroppen. Jag är så rädd för sanningen, och nu när det lugnar ner sig då jag & Natta fixat det mesta kring pappa så kommer det inte bli lätt. Vad ska jag nu sysselsätta mig med? Det var den tanken som dök upp i huvudet.. Jag har ju som sagt var insett att allt detta pusslande med allt har lett till blockeringen "bubblan".. Få se hur länge min rädsla kommer hålla mig borta från sanningen :´(

Saknar dig!! ♥

 Hur ska jag klara av skolan? Jag är så trött, helt urvriden, energin ligger på noll och jag vet inte hur jag ska klara av skolan som det ser ut just nu. Jag orkar knappt med dagarna som de är nu, och då har jag inte ens deltagit i skolan..

Idag är dagen här, dagen jag fruktat och inväntat.. I dag är dagen då jag inser att du, min älskade pappa är borta, att vi aldrig kommer få se dig igen.. Vi kommer aldrig få mer få uppleva ditt skratt, ditt leende, din omtänksamhet, dina kramar, dina kloka ord och sist men inte minst din retfullhet.. Du visste precis vilka knappar du skulle trycka på för att göra mig galen, och det roade dig såååå mycket ;) Jag vart galen då men nu är det någonting som jag kommer minnas med ett leende, jag kommer minnas ditt leende när du visste att du än en gång lyckats göra mig irriterad..

Guud vad jag saknar dig pappa ♥ Känns som om jag aldrig kommer kunna sluta gråta. Hur går man vidare från något sånt här???????? Men pappa, du ska veta att jag är omgiven av underbara människor! De är sååå omtänksamma, kärleksfulla och mån om mig.. Igår hade vi minnesstund för dig pappa ♥ Du såg så fridfull och lugn ut, du låg där och såg lycklig ut, du hade ett leende på läpparna. Det gjorde att vi kunde slappna av lite, för pappa, nu har du det bättre.. Nu slipper du lida och du slipper sjukhusen, du som i onsdags var så ledsen och sa att du var så trött på sjukhus.. Farmor har drömt om dig, att du cyklar bland en massa ängar. Jag hoppas verkligen det pappa, att du äntligen har kommit till en plats där du känner lycka och att du inte begränsas som du gjorde här i livet. Igår på minnesstunden hade vi en timme att säga hej då till dig pappa. En timme är ingenting, den försvann snabbt och det slutade med att patologen nästintill fick dra ut oss ur rummet.. Vi ville inte lämna dig pappa, vi visste att det var sista gången vi skulle få se dig och det gjorde så ont. Men tillslut var vi tvungna att gå :( Du kommer alltid att finnas i våra minnen och hjärtan pappa ♥
Isabelle och Liam kommer alltid titta efter dig på himlen, där du är den starkaste stjärnan  ♥

Vi kommer ses igen pappa.. Jag ska bara leva klart mitt liv här på jorden först, sen ses vi igen. Natalie har bestämt vart vi ska ses ;) Hoppas du hörde när Natalie berättade samlingsplats igår.. :)

Älskar dig pappa och du kommer alltid finnas i mitt hjärta!!!!  ♥

Älskade pappa!! ♥

Vila i frid älskade pappa!! ♥ Du lämnade oss alldeles för tidigt! Älskar dig  ♥ saknar dig redan sååå mycket!!! Men nu har du det bra, nu slipper du lida...

Älskade lilla pappa ♥

"Hur kan andra känna så mycket glädje när jag känner så mycket sorg?" Den meningen har jag hört många gånger i sorgliga dokumentärer. Jag har många gånger haft förståelse för tänket i den meningen, men nu vet jag precis vad de menar.. Jag är inlåst i min bubbla, en bubbla där hoppet försöker tränga sig i genom ett tjockt täcke av sorg och tårar..

Än en gång är jag som en totalt urvriden trasa, jag är så känslomässigt slut. Orkar jag än en gång ställa in mig på att det är slut? Tänk om det ännu en gång är falskt alarm. Orkar jag plocka fram hoppet igen? Hur många gånger ska jag som person orka hoppa mellan glädje och sorg inom loppet av 1,5-2dygn? För det är under torsdag och fredag (snart lördag) som vi fått dåliga nyheter för att sen få bra, sen dåliga och sen bra.. Hur många gånger ska vi orka detta???

Jag lider med min älskade pappa som har det så jobbigt. Samtidigt är jag så grymt imponerad av vilken styrka han visat under dessa dagar. Han har två gånger trotsat oddsen men klarar han en tredje? Enligt sjukhuspersonalen är svaret nej, och jag tror nog lika som dem. Men, det välbekanta MEN.. Jag vågar inte, orkar inte tänka/hoppas/tro. Jag ligger nu i min pappas famn och väntar in småsyskonen och farmor. Jag njuter av varje sekund som jag hör hans andetag och jag berättar om och om igen hur mycket jag älskar honom och hur duktigt han kämpar. Min älskade lilla pappa ♥

Vi har haft världens bästa personal som har tagit hand om både dig pappa och oss anhöriga på bästa sätt. Jag kommer vara dem evigt tacksam för hur de kämpat och så mycket omtanke och omvårdnad de gett oss. Så tack alla underbara på avd 24 Falu lasarett..

Nu ska jag fortsätta mysa med min älskade pappa ♥

Välkommen tillbaka "bubblan"

Bubbla, det är allt jag kan säga för att bäst beskriva det senaste dygnet. Jag insåg det precis, jag har klivit in i min känslolösa bubbla. Jag känner ingenting och tänker ingenting. Jag orkar inte tänka, jag orkar inte känna. Allt jag vill är att få lite lugn och ro. Samtidigt snurrar akutläkarnas frågor i huvudet, syskonens reaktioner på mitt beslut blandar sig med min farmors gråt. Bubblan är jag väl bekant med vid det här laget, bubblan satt jag fast i under sommaren. Det var min trygghet då och det är väl en försvarsmekanism kan jag tänka mig och det är väl därför jag än en gång sitter i den..

Fick frågan ikväll "Patricia, orkar du med det här nu??".. Jag fick frågan av min oroliga svägerska. Jag bara svarade "Ja.. Ja, jag måste väl det.." Vad skulle jag annars ha svarat??
Det blir ju inte bättre av att jag gräver ner mig precis. Bara att ta tjuren i hornen.. Bara att stötta, vara stark, ta vara på tiden och hoppas.. Hoppas på det bästa, dock kan jag inte i dags läget säga vad det bästa är..! Det får tiden utvisa..

Puss på er!! Tack alla för era fina sms, inlägg, mail och telefonsamtal!!

Mår bra!! :)

Äntligen, efter en känslomässigt jobbig höst är jag på väg åt rätt håll!! De senaste 3-4 veckorna har varit fruktansvärda, framför allt julafton, då nådde jag botten totalt..! Men som en vän sa "När man nått botten så kan det bara bli bättre.." Men hur vet jag när jag nått botten? Det var en fråga jag hade, men jag kan lova, när man nått botten då vet man och jag nådde den på julaftons kvällen. Kan lova att jag vart rädd för mig själv, men jag tänkte då inte låta allt skit sabba för mig. Utan jag pumpade slut på kroppen totalt i Crossfit boxen och det var det bästa beslut jag kunde ha tagit då! Att träna skiten ur sig passar inte alltid, men den här gången var det de.. Efter det har jag sakta men säkert börja må bättre, jag har reflekterat så himla mycket och det är så intressant när pusselbitarna hamnar på plats och man känner att nu är jag ett steg framåt. Sen har det känts så här många gånger att jag tar flera steg framåt och sen åker jag tillbaka. Men det är så livet är, man vet aldrig vad som väntar. Men som jag tidigare påpekat så sa Kay Pollak "Man får inte mer än man klarar av.." och det tänker jag följa. Jag klarade mig att ta mig upp från botten och idag kan jag säga att jag mår jättebra! :)

Jag har sagt många gånger att 2012 var ett riktigt skitår, men det måste jag till en viss del ta tillbaka. Nog för att jag var med om mycket skit som jag helst sluppit, men utan de erfarenheterna hade jag inte utvecklats så mycket som jag gjort..

Jag har exempelvis träffat människor som..
- sårat mig mer än vad jag trodde var möjligt...
- utmanat mig nå enormt...
- gjort att jag sett sidor hos mig själv som jag inte visste om..
- gjort livet så jäkla underbart...
- gjort livet till ett helvete...
- gjort att JAG idag vet vem JAG är..
- gjort saker som gör att jag idag vet vilka jag kan lita på och inte...

Utan dessa erfarenheter, både bra och dåliga, hade jag inte haft den kunskapen som jag har idag. Jag ser livet som en enda lång skola. Man lär något varje dag, för varje person som du möter så får du med dig någonting.. När jag var på balen i lördags så satt jag bredvid en man som sa en sak till mig "Patricia, när du blir gammal och hamnar i en situation då kommer du tänka tillbaka på det här ögonblicket och mig.." Jag kan inte annat än säga att han har så rätt, så rätt. Den här mannen och hans fru var så himla underbara människor, de hade så kloka tankar och åsikter. Var länge sen jag hade så intressanta diskussioner som med dem, och vad pratade vi om kanske ni undrar.. Jo, vi pratade om allt mellan himmel och jord! :)

År 2013 ska bli mitt år! Så är det bara. Men för att det ska bli mitt år kan jag inte bara sitta på rumpan och vänta på att allt underbart ska ske. Jag kommer få kämpa för det, så är verkligheten, men när jag nått mitt mål det är då det känns som underbarast!!! :)

Jag har några mål nu, jag ska se till att bearbeta allt skit som jag varit med om, en del kommer vara lättare än andra.. Jag ska se till att nå mina mål på CF! Jag ska få kroppen jag vill ha och jag ska utmana mig själv och utvecklas!! :) Jag har insett en viktig sak, jag ska lägga fokus på mig och barnen ett tag till. Jag har varken tid eller känslomässig ork att ha ett förhållande just nu. Jag trodde jag var redo, men jag måste ha en paus en stund till, så dyker nog mr Mc Dreamy upp när jag minst anar det ;) Till dess får jag umgås med alla mina underbara vänner, gamla som nya!! :)

Puss på er!!

Bästa seminariegruppen!!

 

 

 

Gud vad jag älskar min seminariegrupp. Få människor får mig att må så jäkla bra som dem :) Så tack tjejer för att ni finns och gör min dag!!!! :)

Del ett:
En i gruppen berättade att hon gått med på en dejtingsida och så kommer den klockrena kommentaren "Vet ni hur många fula människor det finns där ute..???"
Herregud vad vi skrattade!!! :) Stackars katten vart så rädd av mitt asgarv att hon sprang och gömde sig ;)

Del två:
J: Dem häckar borta..
P: Men varför häckar dem borta?
J: Ja, men vem fan vill knulla hemma?
Alla: Hahahaha..
J: Man måste ju köra bortamatch ibland!! ;)

Tänk att en diskussion om fåglar kan sluta så galet!! Haha.. Kan meddela att ingen i gruppen tänkte på fåglar när vi kom till denna del av diskussionen ;)

Balen 2013