Min älskade pappa somnade in för fyra, snart fem dygn sen. Jag kan inte förstå det, att det bara gått så få dagar. Det känns som om det var evigheter sen jag såg honom sist. Det har varit en fruktansvärt påfrestande vecka där jag och Natalie har fixat med en massa papper, ringt en sjutusan till massa telefonsamtal, ordnat med minnesstund så vi fick säga hej då och så var jag och lillebror till begravningsbyrån idag och berättade hur vi vill ha det..
Var ikväll på gymmet och körde ett pass med Sara och sen var vi ut och åt med några från CF gänget. Jag mådde för första gången på länge bra, jag kopplade bort allt och fick för några timmar vara Patricia, den glada, spralliga och lyckliga Patricia. Gud vad jag har saknat mig själv.. Men tillslut kom verkligheten ikapp.. Jag pratade med min goa vän Calle och jag insåg något. Jag har i flera dagar undrat varför jag större delen av dagarna är instängd i min "bubbla" där jag bara känner mig tom. Jag har velat sörja men inte kunnat, jag har varit i chocktillstånd och inte kunnat tänka över huvudtaget.. Men när jag pratade med Calle så sa jag till honom att det varit mycket nu de senaste dagarna att jag inte kunnat stanna upp och inse vad som verkligen händer, jag har som vanligt kört på som en ångvält. Precis när jag skriver till honom så kommer sanningen, att jag vill inte och vågar inte ta in sanningen. Jag vet allvarligt talat inte hur jag ska klara detta, jag som kämpat i 1,5 år redan med tråkigheter och har precis börjat resa mig och så ska jag nu klara detta. Hur mycket ska jag som människa klara av? Jag fick frågan av en god vän häromdagen om jag har någon som tar hand om mig. Jag kan inte annat än säga JA, jag har så himla mycket underbara människor runt omkring mig. Jag får tröst, glädje, mat, omtanke, pussar & kramar och en massa kärlek.
Men jag insåg något ikväll, att det känns inte som det räcker.. Den obehagliga känslan av ensamhet (som jag inte känt av tidigare de här dagarna) börjar infinna sig.. Jag vill inte och vågar knappt vara själv på kvällar och nätter. Jag vill ha någon, någon som ger mig trygghet och tröst. Jag behöver någon som bara ligger och håller om mig, den djupare kärleken som man bara kan få i en relation.. Men ännu en gång när jag går igenom jobbiga saker så är jag ensam. Jag håller mig vaken och sysselsatt, då jag inte vågar känna efter.. Jag är räddare än någonsin, för tänk om jag inte orkar, inte klarar av detta..?? Många säger att jag är stark och kommer klara detta.. Men jag vet inte, jag vet att jag är en fruktansvärt stark och envis individ, men min pappa finns inte mer.. Hur ska jag kunna gå vidare efter att ha upplevt en sådan sak??
Hela mitt liv kommer jag minnas de sista timmarna som jag vilade i hans famn, hans andetag som vart lugnare och mjukare, som sakta men säkert kom med längre mellanrum .. Jag somnade bredvid min älskade pappa, jag låg och höll om honom och vart väckt av sjuksköterskan som sa att det inte var lång tid kvar.. Jag hann inte mer än krama om pappa, titta på honom och lyssna till hans andning en sista gång. Det sista andetaget kommer för alltid eka i mitt huvud.. Jag kunde inte fatta att han slutat andas, jag tittade på pappa och på alla andra i rummet för att se deras reaktioner.. Min älskade lillasyster grät och jag vart alldeles tom, chocken infann sig. Jag kunde inte få in vad som precis hänt.. Inte kunde väl min pappa ha dött, han skulle ju bli bra.. Jag var inte redo att förlora honom redan.. Han skulle ju se mig ta examen i sommar..! Men min pappa hade tagit sitt sista andetag och det var bara för mig att ringa och meddela släkten. Jag var först i sånt chocktillstånd att jag varken kunde tänka eller känna.. Sen när sjuksystern gjorde i ordning pappa så vi kunde säga hej då, då bröt jag ihop. Jag gick ut i korridoren utanför avd och bara grät.. Jag bara gick och gick fram och tillbaka i den där korridoren och grät innan det var dags att säga förväl..
Som sagt var har de här dygnen varit smärtsamma, stressiga och jag är trött i hela kroppen. Jag är så rädd för sanningen, och nu när det lugnar ner sig då jag & Natta fixat det mesta kring pappa så kommer det inte bli lätt. Vad ska jag nu sysselsätta mig med? Det var den tanken som dök upp i huvudet.. Jag har ju som sagt var insett att allt detta pusslande med allt har lett till blockeringen "bubblan".. Få se hur länge min rädsla kommer hålla mig borta från sanningen :´(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar